Jag snabbtorkar huvudrollsinnehavaren Susannas jeans inför filmningen av en toalettscen för dokumentären "Vem är jag nu?" hösten 2005.


Vem är jag nu?


2005 skulle bli den roligaste sommaren i mitt vuxna liv såhär långt. Jag och Tobias var verkligen duktiga på att fungera som ett team på jobbet, och vi skrattade oss igenom dagarna. Medan vi rensade ogräs, anlade rabatter och körde traktor gjorde vi improviserade "radiosåpor", ordvitsade och svamlade. Folk fick nog ett och annat gott skratt åt oss, om de inte blev less förstås.

Men mitt i humorn växte ändå ett allvar fram. Tobias hade under ett par år gått och funderat på att göra en dokumentär om ungdomar och alkohol, ett område som han kände extra stort engagemang för efter sina egna erfarenheter som medberoende. Jag gick in för att hjälpa honom så mycket jag kunde, och det blev början på en ny och mycket intressant resa.


Tobias med kameran och den hemmagjorda kamerariggen som vi monterade ihop i Gammelstad inför filmningen av "Vem är jag nu?" hösten 2005.


Konstigt nog var det mycket som föll på plats av sig själv. Tobias hade alltid föreställt sig Bengt Dahlqvist som huvudrollsinnehavare i filmen, och när han berättade det för mig började jag skratta. Jag hade nämligen haft nöjet att köra Bengt och hans fru med häst och släde vid deras bröllop (som de hållit i Nederluleå Kyrka något år tidigare). Därför visste jag fortfarande hur jag skulle få tag på honom, och det visade sig att han gärna ville vara med i filmen!

Till den kvinnliga huvudrollen hittade vi en lovande skådespelerska vid namn Susanna Ericsson. På ett mycket gripande sätt lyckades hon gestalta en ung, osäker tonårstjej som använt sig av alkohol för att döva känslorna.

Filmpool Nord i Luleå var också snälla att låna ut utrustning åt oss helt gratis.


Tobias poserar med huvudrollsinnehavaren Susanna under inspelningen av en festscen i Tobias pappas lägenhet i Vännäsby.


Hösten 2005 började filmandet med en intensiv helg i Umeå och Vännäs. Vi hade rekryterat unga statister någon dag innan starten, och vi skulle börja med att filma några scener i badrummet i Tobias fasters hus. Det blev en sen kväll men allt fungerade och morgonen därpå skulle vi fortsätta med en serie fester som utspelade sig i Vännäs.


Susanna läser manus inför filmningen av en festscen i Vännäsby.


Samma morgon hade vi skickat efter ett vidvinkelobjektiv som Tobias hade hyrt från en firma i Göteborg. Det skulle anlända med tåg, och Tobias syster skulle hämta upp det. Hon skulle ringa exakt klockan sju följande morgon om det uppstått några problem. Utan objektivet skulle det bli svårt att filma en av huvudscenerna och det var därför extra viktigt att det kom fram som det skulle.

Precis klockan sju väcktes vi av telefonen, och flög båda upp och såg på varandra i skräck. Tobias svarade och jag hörde paniken i hans röst. Men det visade sig bara vara ett så kallat "nigeriasamtal" - pengautpressare från utlandet som av okänd anledning hade hittat hans nummer. "Helloo, mister EDD-MAAN, we have a business proposal for you!"

Det var dock omöjligt att somna om, och vi hade en stressig dag framför oss. Otroligt nog flöt det mesta på ganska bra. Alla statister dök upp som utlovat, och de ölburkar och flaskor som Tobias mamma diskat upp och fyllt med vatten såg mycket realistiska ut. Kanske för realistiska, eftersom ett festsuget gäng bärande på riktiga ölburkar plötsligt ramlade in i lägenheten, trots de stora skyltarna vid entrén om en pågående filminspelning.


BRUDAR! En oförglömlig reaktion från tre av statisterna vid en festscen i Vännäsby. De hade fått i uppgift att ge uppskattande blickar åt ett tjejgäng som befann sig i rummet. "Gör nåt oväntat!" viskade Tobias till en av statisterna som satt i deras blickfång, utanför kameran. Detta är grabbarnas spontana reaktion när tjejen plötsligt flashar magen för dem. Stillbild från "Vem är jag nu?".


Tobias skötte filmandet och regisserandet, hans syster sminkade skådespelarna och höll ordning i ledet, och jag flyttade ljus och drog kablar. Hans pappa och kusiner stod för markservicen i Vännäs, och hans mamma i Robertsfors.

Under den första dagen hade vi filmat två festsituationer i hans pappas lägenhet, en i hans kusiners föräldrars hus. Allt flöt på bra och vi blev klara inom tidsramarna.


Tobias "in action" vid filmningen av en av de avslutande scenerna ur "Vem är jag nu?" hösten 2005 i Vännäsby.




Sista festen ur "Vem är jag nu?". Susannas rollkaraktär har druckit sig medvetslös.


Men när jag morgonen därpå skulle hitta mina skor var de hopplöst borta. Vem som hade tagit med sig ett par träningsskor som inte ens var nya var och förblev ett mysterium. Vi letade överallt men de var som uppslukade av jorden.

Som tur var hade jag med mig ett par sandaler i reserv, men särskilt när vi skulle spela in en scen på en badplats i Vännäs kände jag mig ytterst osmidig. När vi under de följande dagarna filmade inomhusscener i centrala Umeå sprang jag för det mesta runt barfota.


Strandfesten, filmad vid en badplats strax utanför Vännäs. Många vurpor blev det för min del i nedförsbacken med mina ostadiga sandaler.




Susannas rollkaraktär är otrogen under strandfesten. Hon uppvaktas här av Joakim Sande, som också bidrog med några egenkomponerade låtar till filmen. Stillbild ur "Vem är jag nu?"




Jag och Tobias filmar en "dagen-efter-scen" i hans kusins lägenhet i Vännäsby.




Den färdiga scenen ur filmen. Susannas rollfigurs pojkvän ringer och hon försöker dölja gårdagens otrohet med en lögn.


På Café Station i Umeå byggde Tobias och några av hans vänner upp ett helt disco med ljus- och ljudanläggning. Under ledning av en riktig DJ dansade vi statister runt i flera timmar medan den fejkade alkoholen - mest trocadero utspätt med vatten - flödade. Vi hade extremt roligt men det var inte svårt att vara allvarlig under den scen då tre killar höll fast Susanna och antastade henne och rev sönder hennes linne medan en fjärde satt i ett hörn och skrattade.


Statister rockar loss vid inspelningen av discoscenerna vid Cafe Station i Umeå. Längst ner till höger syns Tobias syster Veronica.




Astonishing. Susanna sminkad och klar för discoscenerna.


Helgen avslutades med en av de mest intensivt starka scenerna. Den utspelade sig i ett toalettbås. Vi filmade på damtoaletten vid TC/Äpplet i Umeå, och det var bara jag, Tobias och Susanna som befann sig på platsen.

Jag höll i en hemmagjord kamerarigg medan Tobias ställde in kameran som hängde från taket ovanför Susanna. I scenen skulle hon gråta och uppleva en obeskrivlig smärta över sin situation - ensam och rädd, fast i alkohol- och tablettmisbruk.

Hennes smärta var så äkta att både jag och Tobias var nära att bryta ihop på riktigt. Jag ryser fortfarande när jag ser de färdiga scenerna i filmen, det blev så verkligt, intimt och nära...


Susannas rollfigur bryter ihop på en toalett efter att hon blivit sexuellt antastad. En av filmens starkaste scener - och onekligen en av de jobbigaste att spela in. Stillbild ur "Vem är jag nu?".


Vi hade två ytterligare inspelningstillfällen; ett i Robertsfors några veckor senare, precis i samband med den första höststormen. Det skulle bli en förlovningsscen mellan Bengt och Susanna, men det är uppenbart att hon inte är lycklig.

Löven hade inte hunnit bli gula än, men det var så kallt ute att vi i filmteamet fick ha på oss tjocka kläder och halsdukar för ansiktena. Och scenerna skulle utspela sig i högsommar och solsken; Susanna skulle endast ha på sig ett linne och jeans!

Vi fick placera en ramp med byggstrålkastare framför paret för att kompensera för den uteblivna solen, och Susanna hade verkligen inga problem med att se obekväm ut i scenen. Hon blev rödblommig i hyn av kylan, och så fort vi hade avslutat en tagning kom vi rusande med te och filtar.


Susanna och Bengt i vacker kvällssommarsol... eller inte. I detta fall kan man verkligen tala om att skenet bedrar. Solen lyste inte annat än med sin frånvaro denna kalla höstdag, och Susannas linne glimmar endast i skenet av en byggstrålkastare.


Ytterligare en scen hade filmats i min frånvaro. Tobias hade då "lånat" två tjejer från Robertsfors som gestaltade den kvinnliga huvudpersonen och hennes kompis som mycket unga tonåringar. I sann lågbudgetanda hade han också använt sig av en traktorskopa för att göra en kameraåkning från ovan för att visa hur de låg och pratade i skuggan under ett träd. Det skulle senare bli filmens inledningsscen.

Det lustiga var att speciellt Flora Lantto-Heldebro som spelade Susannas karaktär, var otroligt lik henne till utseendet. Tobias hade bara råkat springa ihop med henne på byn av en slump när han varit på väg till biblioteket. Hon hade genast tackat ja till att vara med i filmen.


Stillbild av Flora Lanto-Heldebro från första scenen ur "Vem är jag nu?". Likheten med Susanna är slående.


Det återstod nu endast en scen att filma, och den skulle utspela sig nattetid på gångbron över Umeåälven där Bengt skulle ringa ett sista telefonsamtal åt Susanna. Tobias hade fått polistillstånd att vara där, och kommunen skulle även släcka ner belysningen över bron under natten så att vi skulle kunna sätta upp vårt eget ljus. Vännäs kommun hade varit generösa och lånat ut en massa strålkastare åt oss, och vi hade också fått hyra en skylift för en billig penning.

Jag skulle köra ner från Luleå med vår husbil för att kunna erbjuda en värmestuga åt skådespelarna.

Och det var här problemen började. På väg ner fick jag ett telefonsamtal av Tobias mamma, som meddelade att hennes son låg i hög feber och med en dunderförkylning. Som tur var blev han bättre under natten och morgonen därpå var han i alla fall funktionsduglig.

Men under vägen in till Umeå från Robertsfors började plötsligt husbilens generatorlampa lysa. Vad hade hänt nu? En snäll bonde assisterade oss och konstaterade att remmen till vattenpumpen hade gått av. Tyvärr kunde han inte hjälpa oss att byta den och vi hade inte heller någon reservdel.

Vi körde i snigelfart till macken i Bygdeå, och snart började ett gäng mekaniker jobba med problemet. Men det visade sig att inte de heller hade någon reservrem, och nu började det bli kris, Tobias behövdes i stan. Som tur var kom en fallskärmshoppare förbi med sin bil och hörde vår konversation, och han erbjöd honom skjuts.

Under tiden kom andra av Tobias vänner till undsättning och skaffade fram en fläktrem från en bilfirma i stan, och hans mammas sambo, som också hade mekanikerutbildning, lyckades äntligen byta den.

Mot alla odds lyckades vi tillsist parkera husbilen vid bron, och trots en massa ytterligare krångel med ljus och ljud och monitorer lyckades vi slutföra filmningen. Bengts humör var på topp hela tiden, och när vi var frusna och trötta underhöll han oss med att spexa. Tobias mamma stekte köttbullar i husbilen och jag höll värmepannan brinnande och varm.

Filmningens grand finale - som också blev slutscenen i dokumentären - filmades från en av brandkårens kranbilar. De ställde upp på det blygsamma villkoret att vi bjöd dem på morgonfika, och jobbade länge och ihärdigt för att få kranens rörelser att stämma med det som Tobias tänkt sig. Slutresultatet blev en vacker kameraåkning över ett sovande Umeå och Bengt som försvinner i natten.

Filmen hade officiell "premiär" i början av 2006, då vi bjöd in alla statister och skådespelare till en visning i Folkets Bios lokaler på Haga i Umeå. Det blev många känslor när vi fick se slutresultatet på vita duken, och jag kände mig otroligt stolt att få ha varit del av produktionen eftersom den färdiga filmen verkligen överskred alla förväntningar.

Efteråt gick båda familjerna ut och åt på kinarestaurang, och det blev en härlig avslutning på ett mycket lärorikt projekt.


Tobias med blombukett efter filmpremiären på Folkets Bio på Haga i Umeå 2006.




Våra familjer samlade på kinarestaurang i Umeå efter premiären.


I samband med det skaffade Tobias också egen lägenhet i Obbola, ett samhälle på en ö med samma namn, belägen cirka 15 km från Umeå.

Efter examen från journalistlinjen 2006 såg jag fram emot att få jobba ännu en sommar med Tobias på Nederluleå kyrkogård. Men han var inte inlasad där och chefen gav honom inte återanställning. Själv kunde jag ändå inte tacka nej när de erbjöd mig jobb, jag var illa tvungen för pengarnas skull. Det blev dock en lång, torr och varm sommar med allt för få besök i Umeå.

Tack och lov hade jag också Anneli kvar i Luleå. Hon och Birgitta var ett ovärderligt stöd under den här tiden.

2007 köpte Kunskapsmedia dokumentären av Tobias och gav ut den på DVD. Det var verkligen ett triumfens ögonblick när vi äntligen skickade iväg masterkopian med posten. Tobias hade i slutänden gjort allting själv, inklusive redigeringsarbetet och det mesta av musiken.


Omslagsbilden till DVD:n som distribueras av Kunskapsmedia. Klicka på bilden för att öppna "Vem är jag nu?"-hemsidan i ett nytt fönster.




Filmens officiella trailer från YouTube.