Jag och Tobias jobbar på kyrkogården i Gammelstad sommaren 2005.


Ett utomordentligt samarbete


På Kalix Folkhögskola träffade jag även en annan person som skulle få en mycket viktig roll och framför allt lära mig mycket om livet.

När jag först kom till skolan hade jag inte en aning om var mitt rum var, bara att det låg någonstans i internatbyggnaden Norrgård. Då det var söndagskväll och ingen personal var på plats hade jag heller ingen att fråga. Men då märkte jag att en dörr på övervåningen stod lite halvöppen, och jag såg folk därinne, så jag knackade på.


Tobias poserar i hemmagjord skottsäker väst. Kalix 2005.


Det var en liten sprallig och glad kille som öppnade, och han hade ett stort rött pannband runt det blonda håret. Han presenterade sig som "Tobias" och råkade som tur var veta precis var mitt rum var - i andra sidan av byggnaden, skulle det visa sig. Han berättade att han skulle gå Film- och TV-linjen och att han också precis kommit dit.

Jag tackade honom och tänkte att han verkade vara en trevlig typ, men trodde att han förmodligen var mycket yngre än jag.

Under de kommande månaderna småpratade vi bara lite när vi sågs, men när vi i mars 2005 skulle ha ett samarbete med Film- och TV-linjen och göra nyhetsprogram fick vi för första gången prova jobba tillsammans. Vi upptäckte att vi hade väldigt mycket gemensamt - främst skrattade vi alltid åt varandras skämt - och dessutom hade vi otroligt lätt för att samarbeta.

Han hade också en förmåga att få mig att inta en mer avslappnad attityd till mitt arbete, vilket förstås ledde till ett förbättrat resultat i sig. Det visade sig dessutom att han faktikst var två år äldre än mig, och att han hade många tidigare arbetserfarenheter i bagaget. Utöver detta var även han troende.

Det var inte alltid så lätt att hitta lokala nyheter i Kalix, och eftersom reportrar och filmare hade fått ett rullande schema inför uppgiften råkade jag och Tobias bli "ihopparade" när bara 18 minuter återstod till deadline för nyhetsprogrammet. Vad skulle vi hinna på så kort tid? Vi beslutade oss för att bara prata lite med folk om dryckesautomaterna i skolan, som enligt ryktet skulle försvinna.

Resultatet förvånade förmodligen oss båda. Inte nog med att vi fick ihop ett reportage med både prator och åsikter från flera personer; vi hann dessutom redigera det och lämna in det inom några minuter från deadline! Och som en extra bonus hade han i smyg filmat mig när jag skulle försöka få ut ett mynt som fastnat i maskinen. Det såg verkligen inte klokt ut, och samarbetet slutade i skrattsalvor från oss båda.


En superkoncentrerad Tobias klämmer in sig i min brors BMW under en filminspelning på skolan 2005.


Vi började umgås mer och mer och blev så småningom väldigt tight. Jag hjälpte honom när han vid första årets slut skulle filma en dokumentär som specialarbete, och trots visst trassel med yttre omständigheter hade vi alltid roligt.

Det var meningen att Tobias skulle gått två år på folkhögskolan, men omständigheterna ville annorlunda. Huvudlärarna på Film- och TV-linjen hade nämligen en mycket underlig urvalsprocess, som ledde till att endast ett fåtal elever fick tillträde till andra året. Dessutom skulle de inte få veta om de blivit antagna innan endast ett fåtal dagar återstod på terminen. Det fanns därmed ingen chans att söka in till andra skolor. Att skriva in sig vid Arbetsförmedlingen Kultur var också uteslutet för de som inte fick vara kvar, eftersom detta kräver en tvåårig utbildning inom media eller journalistik.

När endast tre dagar återstod på terminen fick Tobias reda på att han inte bara vägrats tillträde till det andra året utan även blivit den ende från sin klass som inte fått stanna kvar.

Lärarna på skolan hade visserligen rätt i att Tobias inte passade så bra in i sin klass - de flesta var betydligt yngre än honom och ägnade gärna den fritid de hade med att festa och leva typiskt "studentliv". Han hade därför inte så mycket gemensamt med dem och inga närmare vänner bland dem.

Men han hade verkligen gått in för skolan och bland annat medverkat med förstklassigt foto i många av klassens produktioner. Han hade dessutom lärt känna många från de andra linjerna på skolan och däribland en del journalister och utbytesstudenter.

Det hela kändes som ett stort svek, och när journalistlinjen fick reda på hur allt gått till var vi en grupp som slöt upp runt honom och krävde ett möte med rektorn och huvudläraren.


Tobias omgiven av utbytesstudenter som ställde upp som statister vid inspelningen av en skoldokumentär 2005. Killen med armen runt hans rygg heter Igor och kom från Ryssland. Vi håller fortfarande kontakten. I bakgrunden står Emma från min klass och en tjej från mediegymnasiet. Den gröna byggnaden är Norrgård, där både jag och Tobias bodde. Min klasskamrat Emmas huvud skymmer precis mitt fönster.


Trots att de egentligen inte hade några argument som höll stod de dock, efter ett över tre timmar långt möte, fast vid att Tobias inte skulle få gå kvar på skolan.

Besvikelsen bland oss var stor, och det var nog många som tappade tron på skolan ur vissa aspekter. Jag tvekade aldrig att gå kvar och slutföra min egen utbildning, men det kändes inte längre som att skolan levde som de lärde ut. Journalistlärarna var dock väldigt stöttande, men de hade heller ingen talan i frågan.

Jag och Tobias var förstås fast beslutna att hålla kontakten. Då min bror för tillfället hade tillgång till en skåpbil hjälpte jag Tobias att flytta tillbaka till Robertsfors, där han skulle dela en lägenhet med sin mamma.

Men precis när vi hade packat ner allt i bilen och skulle åka gick nyckeln sönder i tändningslåset. Reservnyckeln fanns i Luleå och ingen kunde komma med den till Kalix. Närmaste nyckelfirma öppnade inte förrän klockan sju nästa morgon.

I normala fall skulle det inte orsakat några problem, men nu var det så att jag hade en resa inbokad till Spanien inom två dagar, och jag hade fortfarande inte packat. Vi fick dock stanna ytterligare en natt i Kalix, det fanns helt enkelt inget annat val.

Norrgård var nästan tom och utrymd på alla grejor eftersom de rum vars hyresgäster skulle återkomma nästa år ändå användes som vandrarhem under sommaren.

Under spartanska förhållanden tillbringade vi natten i Tobias rum där jag sov på en madrass på golvet med hoplånade täcken - resten var redan nedpackat i bilen. På morgonen sov han så hårt att jag tassade ut själv, lyckades låna en cykel och gav mig iväg i full karriär mot låsfirman.

Det var inga problem att göra en ny nyckel, och bara några minuter senare var jag på väg mot skolan igen. Men precis i sista kurvan låg en liten grushög på vägen som jag inte uppmärksammade. Cykeln slirade och kastades åt sidan, och jag föll mot asfalten med ett stort brak. Jag slog i min vänstra höft väldigt hårt och skrapade hela vänster sida, inklusive handen. Jag hade dock så mycket adrenalin i systemet att jag knappt kände smärtan.

Den nya nyckeln fungerade dock och vi kunde äntligen köra iväg. Efter uppackning och middag och ett avsked som kändes väldigt tungt återvände jag till Luleå igen. Jag hade faktiskt gott om tid på mig att packa, och jag och familjen kom oss iväg till Spanien som planerat. Men innan jag och Tobias skildes åt hade vi bestämt att vi skulle ses när jag kom tillbaka, och försöka ta oss till Kebnekaise.


Tobias vid brorsans van strax före vi tog farväl av varandra i Robertsfors 2005.


Efter all stress med skolan fann jag det ganska svårt att varva ner i Spanien. Jag fick många blickar under den semestern, men knappast för att jag var attraktiv utan snarare på grund av att jag var helt blåslagen efter cykelolyckan. När jag kom hem kände jag mig dock snart som att jag började komma in i gängorna igen, och min och Tobias resa stod snart för dörren.

Vi fick en härlig tid i fjällen som dock tyvärr tog slut alldeles för fort då vi egentligen hade för få dagar på oss. Vi hann inte riktigt upp till toppen - vilket också var ganska svårt eftersom snön inte hade smält än just däruppe. Men vädret var i stort sett bra nästan hela tiden, och när det kom en regnskur lekte vi med de billiga regnställen som vi köpt för några kronor på Rusta. Trots att jag utökade min "krigsskadesamling" med ytterligare en omgång blåmärken och skavsår var humöret på topp, och det var återigen svårt att säga hejdå när resan tillsist var över.


Vi hade köpt in ett parti riktigt billiga regncapes inför kebnekaiseresan. Lite för billiga, skulle det visa sig. Här är det jag som nästan får en flygtur...




...och Tobias ska inte vara sämre. Men det blev roliga bilder i alla fall.


Jag fick ferieanställning på kyrkogården även det här året och jobbade dessutom med barnridning på kvällarna, nu med Loki, som dock inte trivdes så bra i rollen. Det gjorde i och för sig inte jag heller. Jag saknade mina nya bekantskaper från skolan, även om jag försökte umgås med Anneli så mycket jag kunde, då hon också var i Luleå. Men vi jobbade i olika skift så det var inte speciellt lätt.

Det var flera som hoppade av kyrkogårdsjobbet den sommaren, och eftersom Tobias inte hade något jobb i Umeå/Robertsfors frågade jag min chef om han möjligtvis skulle kunna få jobba med oss ett tag. Till min förvåning fick han ja, och vi kunde bo i gästhuset på mina föräldrars tomt.


Tobias poserar med en röjsåg vid Gammelstads kyrkogård 2005. DUU HASST!