Nellie just hemkommen till stallet. Oktober 2003.


En bokfärgad häst?


Efter Fasses död insåg jag plötsligt att jag börjat känna mig rastlös och också ifrågasätta mina skäl till att vara kvar i Stockholm. Trivdes jag verkligen så bra att det var värt att försöka skramla ihop det antal poäng som varje termin krävdes för att jag skulle stanna kvar i min lägenhet? Eller var jag beredd att lägga ner den otroliga energi som krävdes för att hitta ett mer permanent boende?

Jag insåg att jag inte hade några större chanser att hitta ett jobb med anknytning till mina utbildningar - mina kunskaper var för ospecifika. Och så länge jag inte hade ett fast jobb skulle det inte vara lätt att få ett hyreskontrakt på en "vanlig" lägenhet.

Jag beslutade mig tillsist för att återvända till Luleå ett tag - i alla fall för att tänka över situationen. Jag stannade över sommaren och jobbade enbart som tidningsbud, och den 18 augusti 2003 gick flyttlasset tillbaka till Gammelstad.

Det var otroligt svårt att ta avsked av Johanna, men jag visste att jag inte kunde stanna kvar. Det kändes inte som om jag hade så mycket mer att hämta i Stockholm, även om jag inte heller hade mycket hopp om att situationen skulle ändras när jag flyttade hem till mina föräldrar.


Johanna postade denna bild i vår online-diskussionsgrupp samma dag som jag flyttade. Notera Cardboard!Frodo, IKEA-soffan och Mac iBooken HUGO som också smugit sig med i flyttlasset.


Det kändes väldigt konstigt att bo i Gammelstad och inte ha häst. Stallet utnyttjades just nu av en man vid namn Magnus, som hade sina tre hästar gående ute i lösdrift i vår beteshage.

Några av Fasses tidigare skötare var också engagerade i dessa hästar, och lilla Molly, som Elin numera stod som ägare på, blev också omskött av detta gäng. Elin bodde nämligen i London vid denna tid, och det var där hon skulle träffa Edvardo från Brasilien, som hon en dag skulle gifta sig med.

Jag trodde ändå det skulle dröja ett bra tag innan jag skaffade häst igen. Men en lördag satt mamma och läste tidningen vid bordet. "Här säljer dom en bokfärgad häst på annons." Hon såg förbryllad ut. "Vad tusan är det?"

"Det måste vara BORKfärgad dom menar" tyckte jag. "Gulaktig och med en svart ål längs ryggen." Ingen av oss hade sett en borkfärgad häst förut, och vi beslutade oss för att åka och titta på den.

Men det visade sig att Nellie, som hon hette, inte bara hade en ovanlig färg, utan dessutom en fantastisk fysik - förutom att hon var lite omusklad. En av de första sakerna som slog mig med henne var hennes otroligt snälla ögon, och det verkade inte finnas något ont i henne.

Både jag och mamma föll givetvis pladask, och vi kunde inte låta chansen gå förbi. Trots att hon redan var närmare sjutton år gammal och dessutom skulle kräva en hel del arbete för att återuppbygga muskulaturen så slog vi till, och i september 2003 var vi plötsligt hästägare igen.


Nellie i full galopp med skötaren Paulina.


Dock upptäckte vi att allt verkligen inte stod rätt till i stallet, och vi blev ganska snart medvetna om att Magnus inte tog hand om sina hästar som han borde. Dessutom visade han upp rent mytomaniska tendenser när han bortförklarade sig. Han hade redan fått flera anmälningar på sig från Miljökontoret, vilket ledde till att även vi fick betala för upprepade inspektioner av stall och omgivningar.

Glädjen av att ha häst igen grusades av känslan att inte känna sig bekväm i sitt eget stall.


Nellie vid skogskanten i beteshagen.