Medlemmar ur Nashvilles Tolkienförening i juni 2003. I mitten Kimbras man Darren. Till höger jag och Kimbra.
Inre och yttre resa
Mina online-kontakter hade varit ett otroligt stort stöd för mig under den svåra tiden efter Fasses död, och även om virtuella kramar och böner just är virtuella så är de ändå en stor hjälp.
Särskilt bra kontakt hade jag med Kimbra och en annan tjej vid namn Cindy. Jag beslutade mig för att se till att vi kunde träffas på riktigt, och började förbereda en resa till USA. Planerandet visade sig också vara till stor hjälp i sorgearbetet, och jag behövde inte tänka så mycket på vad jag normalt skulle ha ägnat mig åt vid den här tiden - förbereda hagar och sommarbete och vårstäda i stallet...
I juni 2003 gav jag mig äntligen av. Mitt första stopp var att träffa Kimbra i Nashville, Tennessee. Det visade sig att vi verkligen hade otroligt mycket gemensamt, och en detalj var synnerligen intressant. Samma dag som jag konfirmerade mig och fick ta emot mitt konfirmationsbevis hade hon precis avslutat ett läger för canceröverlevande. Där hade hon också träffat Darren, den man som hon en dag skulle komma att gifta sig med.
De hade blivit ihop under lägrets gång, och nu ville lägerledarna ge dem varsin välsignelse i form av ett bibelcitat. Kimbras blev inget annat än Jeremia 29:11-14 - det vill säga precis detsamma som mitt! Det kändes verkligen som om det fanns en djupare mening bakom det hela.
Jag och Kimbra strax efter vårt första möte i juni 2003.
Jag smälte väldigt väl in i det amerikanska gänget, och efter att ha tagit farväl av Kimbra fortsatte jag vidare till Milwaukee och Cindy. Hennes föräldrar, syster och bror insisterade att jag skulle bo där, och det var en väldigt intressant upplevelse.
Jag trivdes otroligt bra, och det kändes verkligen som om jag dessutom fick en insikt i amerikansk kultur på riktigt, även om jag inte skulle klassa deras familj som "typisk".
Jag tror dock att en vanlig missuppfattning bland icke-amerikaner är att allt i USA ska vara så perfekt, att hemmen är direkt tagna ur inredningskataloger utan ett dammkorn och med en massa uppassare som springer runt och städar.
Min erfarenhet är dock raka motsatsen. De flesta från arbetar- eller medelklassen är inte alls så brydda om varken heminredning, stil eller städning, och allt är väldigt opretantiöst. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo i USA, men att vara där på semester är verkligen en positiv upplevelse.
Jag och Cindy hälsar på "Claudia", en av de andra "Lord of the Rings"-fantasterna som jag lärt känna i USA. Från vänster Claudia, Cindy och jag. I mitten också en handfull svampar och en Frodo-docka.
Vi fick många skratt tillsammans, och innan avfärden skrev alla nya kontakter sina namn i min kopia av "The Lord of the Rings" tillsammans med personliga citat. Det blev ett tårfyllt farväl och ett löfte om snart återseende, och det var tungt att sätta sig på planet hem till Stockholm igen.
Mina vänner hade också "donerat" en pappersfigur av Frodo i naturlig storlek, på ett villkor, att jag skulle filma när mamma upptäckte den. Min mor har nämligen alltid oroat sig för att jag ska bli alldeles för besatt av fiktiva fenomen, och det här skulle hon helt klart se som ett tecken på överdriven fanatism. Ja, sagt och gjort... jag kom faktiskt på hur jag skulle kunna rigga upp en kamera, och resultatet blev, om inte särskilt oväntat, ändå ganska underhållande.
Mammas reaktion när hon för första gången får syn på Cardboard!Frodo.
Jag poserar med Cardboard!Frodo som är iklädd en pirathatt från en restaurang i Nashville (där de serverade Fish and Chips).
