Fast Shot "Fasse", 1978-03-27 - 2003-04-13. Matte älskar dig!
Att ta farväl
Jag slutförde min grundutbildning vid Stockholms universitet, men fortfarande osäker på vad jag egentligen ville jobba med kände jag att jag lika gärna kunde fortsätta studera ett tag. Det blev Svenska A och B och även Engelska A.
Jag fick dessutom ett extrajobb som tidningsbud på Söder. Det var visserligen ganska lågavlönat, men å andra sidan blev varje natt ett riktigt äventyr. Jag var aldrig med om något obehagligt, men fick uppleva många spännande gamla hus, vindar och dolda trädgårdar. På vissa ställen satt husens katter och väntade på mig och följde mig längs min runda tills deras revir tog slut.
Stockholmsgator en tidig tidningsutdelningsmorgon i mars 2003.
Påsken 2003 förberedde vi en större konsert med kyrkokören. Det var Pergolesis "Stabat Mater", som inte var ett särskilt lätt verk att öva in, och mycket energi gick åt till förberedelserna. Många gånger funderade jag över om inte vår körledare hade tagit sig vatten över huvudet, men vi var alla motiverade, till den grad att vi besökte varandra på kvällarna och tränade på övertid.
Vi skulle sjunga på sammanlagt tre gudstjänster i rad, och repertoaren skulle dessutom vara lite annorlunda varje gång.
Någon gång vid den här tiden ringde mamma och berättade att Fasse plötsligt gått omkull med en skötare, och båda hade blivit lätt skadade. Hon hade slagit i sitt knä ganska rejält, och Fasse hade skrapsår. Vid det här laget hade Fasse hunnit bli nästan 25 år gammal, så naturligtvis blev jag orolig, och särskilt några dagar senare när hans skötare meddelade att han verkade så svag, som om han hade lite svårt att röra sig på alla benen.
Men veterinären kom ut och konstaterade att vad det än var så verkade det inte akut, och efter att ha satt honom på lätt antiinflammatorisk medicin och gett skötarna rekommendationen att låta honom vila så tyckte hon inte det fanns mer att göra för tillfället.
Mamma och pappa skulle tillbringa påsken i deras lägenhet utanför Alicante i Spanien och min bror stannade hemma med sin dåvarande flickvän och tog hand om huset och katterna. Själv skulle jag stanna kvar i Stockholm och ägna mig åt kören.
Fasse och stallkatten Sigge. Tidig vår 2002.
Men tidigt på morgonen den 12 april 2003 ringde plötsligt min mobiltelefon, och en upprörd skötare informerade mig om att Fasse bara låg i boxen och vägrade stiga upp.
Det finns inga ord som kan beskriva den smärta som sköljde över mig vid dessa ord. Mamma och pappa var redan i Spanien och jag var hundra mil från stallet, utan biljetter hem under en storresehelg. Och jag visste att det var snabba beslut som gällde, för varje minut ökade min älskade hästs plåga...
Jag tackade verkligen Gud för att Johanna fanns där för mig. Medan jag kastade mig på närmaste pendeltåg mot flygplatsen tog hon kontakt med körledaren och började även kolla med myndigheterna vart man skulle vända sig för att få begravningstillstånd för en häst.
På väg till Arlanda insåg jag att jag inte hade nog med pengar på mitt lönekonto för att köpa standby-biljett (vilket var mitt enda val). Jag ringde till banken för att föra över lite från en av mina fonder, och då visade det sig att hela Roburs datasystem låg nere. Men kvinnan som satt i kundtjänsten baxnade när jag förklarade situationen och lovade att banken absolut skulle fixa fram pengar åt mig om jag inte kunde göra en överföring direkt från mina föräldrars konton.
Jag var djupt rörd av hennes sympati, men som tur var kunde mina föräldrar ordna med pengar, och jag stod tillsist i kö på en överfull flygplats med lika överfulla plan. Och man kan faktiskt inte tala om något annat än ett mirakel när jag som en av de allra sista passagerarna kom med det allra sista planet den dagen.
Det fanns dock ingenting som kunde förbereda mig inför vad som väntade vid hemkomsten. Min bror var så chockad att han knappt kunde hantera situationen, och hade ingen aning om hur han skulle agera. Som tur var hjälpte hans flickvän till med de övriga djuren.
När jag kom till stallet satt hela skötarstyrkan och grät vid Fasses sida. Jag behövde bara kasta en blick på honom för att konstatera att han verkligen var dödssjuk. Han var febrig och kraftlös och vad det än var som drabbat honom skulle han aldrig kunna komma upp på benen igen.
Det var den skötare som kommit för att ge morgonmat som insett att Fasse var oförmögen att stiga upp. Hon hade ringt sina föräldrar, som i sin tur ringt andra bilburna skötare, och när veterinären som tidigare vårdat honom kört förbi stallet på väg till jobbet hade hon sett alla bilarna och insett att något nog måste ha hänt. Det hade bara behövts en snabb bedömning för att konstatera att saker och ting var allvarliga och hon hade gett sitt akutnummer till skötarna så att de kunde ringa närsomhelst.
Jag beslutade mig dock för att tillbringa natten med Fasse och att vi inte skulle vidta några åtgärder innan morgonen därpå. Om inte annat ville jag kunna ta ett sista farväl, och göra mig helt klar över att det verkligen inte fanns något hopp om bättring.
När mörkret sänkte sig satt jag där med hans huvud i mitt knä, smekte honom sakta och tänkte på alla minnen vi fått tillsammans. En annan skötare och hennes pappa var också med mig, och de hjälpte mig med det praktiska. Då och då gav vi honom vatten och hjälpte honom vända på sig så att han inte skulle få liggsår.
När gryningsljuset började leta sig in genom stallfönstren grät vi allihop. Det här skulle bli sista gången han såg solen gå upp...
På morgonen ringde jag efter veterinären som lovade att komma inom två timmar. Jag kände en bottenlös skräck inför faktumet att jag kanske skulle behöva hålla Fasses huvud medan hon riktade en bultpistol mot hans panna eller satte på en slaktmask, men lättnaden var ändå obeskrivlig när hon förklarade att de nuförtiden bara behövde ge hästen en spruta, och att han skulle somna in på samma sätt som vid avlivning av katter och hundar...
Fasse har alltid varit rädd för nålar, och fast besluten om att hans sista upplevelse i livet inte skulle bli skräckfylld täckte jag försiktigt över hans öga när veterinären tog fram kanylen. Han hade fortfarande huvudet i mitt knä.
Klockan 09:05 den 13 april 2003 drog Fasse slutligen sitt sista andetag, omsluten av mina armar. "Jag älskar dig", viskade jag i hans öra. "Och kommer alltid, alltid att göra det..."
Det är fantastiskt hur mycket folk ställer upp för en när man befinner sig i en sådan här situation. Min brors dåvarande flickvän höll ordning på hus och husdjur och hjälpte till med markservicen. Veterinären, Miljökontoret och andra på Luleå kommun samarbetade så att vi snabbt fick tillstånd att begrava Fasse vid vår sommarstuga i Persön. Stuggrannarna åkte ut och inspekterade platsen så att grävmaskinerna skulle kunna ta sig fram. Bosse, Elins pappa, drog ihop ett arbetslag med starka karlar som kunde bära kroppen ut till transporten och begravningen, och han fixade även dit maskiner. Skötarna gjorde också allt vad de kunde för att hjälpa till, och trots all smärta och tårar var jag oerhört tacksam att allt flöt på så bra.
Bara en dag efter sin död begravdes Fasse på en av de platser där han otvivelaktigt trivts allra mest, nära öppningen till gamla beteshagen i Persön. Bosse berättade att de placerat hans huvud så att han tittade mot stugan, så att han nu låg som när han brukade stå och vänta på att vi skulle komma hem om vi varit borta.
När jag återvände till Stockholm hade vi fortfarande en konsert kvar med kören, och jag beslutade mig för att medverka trots att smärtan efter förlusten fortfarande var stark. Inför Pergolesi-uppförandet hade vi fått nya körkåpor uppsydda åt oss; klarblå kåpor med silverkragar. Det var nu första gången jag fick bära min.
Körsången var bara ett inslag i en högmässa, och naturligtvis var även körmedlemmarna välkomna fram till nattvardsbordet. När jag doppat oblaten i vinbägaren föll en droppe ner mitt på kragen och lämnade ett stort avtryck, som om det varit äkta blod. Trots senare försök att tvätta bort den skulle alltid spåren finnas kvar.
Jag iklädd körkåpan med den fläckade kragen. Tyvärr syns det inte på bilden, ojämnheten längst ner är en reflektion och jag ska inte manipulera bilden. Men i kyrkan var det fullt synligt.
Lyssna på den underbart vackra Stabat Mater. Inte vår kör, men detta YouTube-klipp är ett av de bästa framförandena någonsin enligt kritikerna.
