Jag poserar i min nyinköpta Renault 16, våren 2004.
En röd Renault 16
Jag började nu inse att jag hade ett behov av en egen bil. Jag körde ju inte så mycket, men vissa gånger var det viktigt att jag snabbt kunde ta mig från punkt A till punkt B och jag kunde inte räkna med att låna mina föräldrars bilar närsomhelst.
Min bror körde just nu min morfars gamla Saab, och när han köpte en BMW i stället fick jag löftet att ta över Saaben efter honom. Men glädjen var kortvarig. Jag hade bara kört ett par dagar med den när växellådan lade av. Det skulle bli en dyr reparation som inte lönade sig på en bil som dessutom drog alldeles för mycket bensin för sitt eget bästa.
När jag var liten hade pappa en vit Renault 16 av årsmodell 1969. Jag älskade den. Den var bekväm att åka i, hade en underbar design och dessutom en riktig personlighet.
Pappa brukade berätta historier om bilen som jag svalde med hull och hår. "Renaulten kan sin väg hem. Jag läggere mig bara i baksätte' efter jobbet och så köre han själv."
Sotaren har nyss krockat med pappas gamla Renault. Jag vägrar låta honom skicka den till skroten, trots att reparationerna blev omfattande. Cirka 1982.
Varje lördag växte det dessutom godis i bilen. Jag förstod inte hur den kunde veta att det var lördag och dessutom precis vilket godis jag ville ha, men det slog aldrig fel.
Jag kanske inte trodde på pappas historier längre, men jag var fortfarande sugen på att ha en egen Renault 16, och tänkte att jag skulle börja göra lite efterforskningar. Bara en dryg vecka senare hittade jag en Renault 16-annons i tidningen - den första jag sett på flera år.
Bilen befann sig i Morjärv och var i riktigt bra skick, så köpet var ett faktum. Den var lite yngre än pappas modell - 1975:a, för att vara exakt - och dessutom röd, men den hade rattväxel, underbara stötdämpare och sjuttiotalet var välbehållet i inredningsdetaljerna. Det var precis som om den stått och väntat på mig.
Nyinköpt Renault vid stallet. Länge leve sjuttiotalet!
