Jag och Elin (med flera) träffar Robert Wells efter en konsert i Luleå 1992.


The flying reporters 1 & too


Musik har också varit ett stort intresse hos mig. Jag har aldrig varit någon virtuos, men under hela mellanstadie- och högstadietiden tog jag piano- och gitarrlektioner, och på högstadiet var tillvalslektionerna i musik något av det jag såg mest fram emot på hela veckan.

Dock har körsång egentligen varit mitt främsta "instrument". Redan när jag var sju år gammal fick jag se ett anslag att Elimkyrkan sökte barnkörsångare, och på eget initivativ sökte jag mig dit. Jag minns ännu glädjen när jag klämde i från tårna i min entuastiska körledares hemsnickarade lovsånger.

Under högstadiet blev jag medlem i Lennart Johanssons ungdomskör i Stadsökyrkan i Gammelstad. Det var en otroligt bra sammansättning med folk, och vi fick uppleva många roliga körresor, julkonserter och andra evenemang tillsammans.

Jag var också en mycket tillgiven musiklyssnare under min högstadietid. Jag brukar kalla mig för en av Robert Wells första fans, eftersom jag upptäckte hans musik på ett mycket tidigt stadium, innan han knappt hade tillgång till riktiga musiker. Hans spelglädje var en stor hjälp och inspiration under tonåren. Jag är fortfarande särskilt fascinerad av hans tidigare verk då han rörde sig med så små medel, men ändå fick det att låta så bra - hängivenheten till musiken var det väsentliga.

Mitt skrivarintresse hade under tiden fört mig in på litet mer journalistiska banor. Eftersom jag alltid har haft lätt för att prata med folk och dessutom redan sedan födelsen haft en driven nyfikenhet för att ta reda på saker och ting som jag inte förstår var jag redan tidigt under skolåldern sugen på att försöka skriva något för en tidning.

I sjunde klass knackade tillfället på dörren i form av en mediekurs för ungdomar hos Unga Örnar i Luleå som skulle resultera i produktionen av den månatliga reportagetidningen "Örnöga". Vi hade två riktiga journalister och en extra ledare som skulle assistera oss med arbetet och väldigt fria tyglar med vad vi skulle skriva om.

När en av journalisterna flyttade från staden bytte också mediekursen inriktning till radio. I stället för tidning spelade vi nu in ett program varje vecka, komplett med musik, studioprat och reportage. "Örnradion" leddes av den mycket kompetente "ljudteknikergurun" Micke Boström, och efter en period engagerade sig även Elin i reportagearbetet.

Under de följande tre åren besökte vi många intressanta personer och platser, och vi drog oss inte heller för att prata med "större" artister.

Ett av de mest minnesvärda tillfällena är nog när vi som enda journalister under en omgång av "Piteå Dansar och Ler" fick träffa i princip alla de mest kända ansiktena från scenen för personliga intervjuer. Detta inkluderade bandet "Atomic Swing" som var väldigt stora på den tiden. (Personligen var vi inte några större fans av deras musik, men de var mycket duktiga och trevliga artister och vi blev väldigt nöjda med reportaget).