Luciafirande på mellanstadiet. Från vänster Tobias, Susanne O, Andreas (dold bakom Susanne), Susanne R, jag, Stina, Maria, Malin N-N.


Stadsöskoleblues


Det var tur att jag hade hästarna, för när jag 1989 började mellanstadiet på Stadsöskolan i Gammelstad skulle det inte bli en rolig tid.

Vår lilla klass från Öhemsskolan fylldes på med ett antal stadsöelever, men trots att denna nya klass visade sig vara en riktigt bra kombination (vi fick nog något av de bästa ryktena på hela skolan, hela vägen upp till högstadiet) så drog jag aldrig riktigt jämnt med min lärare.

Jag har aldrig hållit inne med mina åsikter när jag har några, och dessutom inte heller varit blyg när det gäller att prata inför folk. Det var inte en bra kombination tyckte min lärare, speciellt på grund av det faktum att jag var tjej.

Jag hade aldrig speciellt svårt för mig i skolan, och språk i synnerhet visade jag ganska stor fallenhet för. Redan under lågstadiets svenskatimmar hade jag skrivit små historier när jag ledsnade på att sitta och rabbla de rättstavningsord vi fick öva på varje vecka (pliktskyldigast såg jag ju till att baka in de nya orden i historierna!). Men det var först under mellanstadiet som detta historieberättande fick vingar, och jag minns att jag började på flera längre följetonger som lästes av både lärare och klasskamrater, bland annat om en rödhårig flicka vid namn Cecilia och hennes djur, samt den guldfärgade nordsvenska hästen Soliman.

Trots att historieberättandet uppmuntrades av min lärare så hamnade vi fortfarande alltför ofta på kollisionskurs, och han var inte heller sen att komma med nedsättande kommentarer om mig, vilket många gånger gjorde väldigt ont. En sak ska han dock få beröm för - att han uppmuntrade mitt teknikintresse. Han insåg att jag visste vad jag pratade om när jag sade att jag kunde fixa video- och AV-prylar (ett arv som jag kan tacka min far för). Tillsist var det bara jag som fick ställa fram klassensTV-set, men konstigt nog minns jag inte att ens att någon av killarna hyste agg mot mig för det.

Dock hade konflikten eskalerat så mycket vid tiden för sexans skolavslutning att jag vägrade vara med på avslutningsfotot utanför kyrkan. Jag visste att det skulle innebära att jag måste krama om min lärare efteråt, vilket inte hade känts rätt...


Stadsöskolan i dag. Externt har inte mycket förändrats men på min tid såg den ut som en bunker även på insidan.


När jag började på högstadiet vid samma skola hade jag turen att hamna i det klassblock som sades ha skolans bästa lärare. Och på den punkten blev jag heller aldrig missnöjd. Det var tur att undervisningen och stämningen i klassen var så pass god som den var, för ur alla andra aspekter var själva skolan under all kritik.

Sliten, mörk och med en kapacitet för högst hälften av de cirka tusen elever som trängdes ihop och stängdes in i dess klaustrofobiska innandöme, var Stadsöskolan på den här tiden inte den trevligaste arbetsmiljön för hormonstinna tonåringar.



Entrén till Stadsöskolan från Stadsötorget med biblioteksskylten svävande ovanför likt synen av en oas i öknen.


Ljudnivån var ständigt hög, och atmosfären i korridorerna oftast rent utav hatisk med knuffar och sparkar och slag i den myllrande trängseln. Som tur var hade skolan ett fristående bibliotek, och det blev min oas i en kaotisk tillvaro. Jag vet inte hur många böcker per vecka jag avverkade i en av de röda läsestolarna - obeskrivligt exklusiva efter den ständiga träsmaken från lågbudget-skolmöbler anno 1970. Mycket litteratur blev det dock, och jag minns även att torsdagar alltid var veckans värsta dag eftersom bibliotekarierna då hade konferens fram till klockan ett, varpå jag måste hitta någon annanstans att tillbringa min lunchrast.

Jag var verkligen inte en "typisk" tonåring ur den aspekten att jag faktiskt kan räkna mina besök på ungdomsgårdar och tonårsdiscon på ena handens fingrar. Den största delen av min fritid tillbringade jag fortfarande i stallet, och fram till 1992 hade jag fortfarande två hästar.