Elin, jag och Johan. Jag och Johan var ständigt i luven på varann, till och med att posera för ett foto var svårt.
Bråk och bästisar
På profylaxkursen inför min förlossning träffade min mor en kvinna vid namn Gerd Larsson, som också var beräknad att föda barn i månadsskiftet april/maj. Det visade sig att Gerd och hennes man Bosse bodde bara ett hundratal meter ifrån mina föräldrar, och de beslutade sig för att hålla kontakten.
Om våra föräldrar hade väntat sig att deras förstfödda skulle bli goda vänner blev besvikelsen nog ganska stor. Johan, som sonen fick heta, och jag var konstant i luven på varandra, och ofta urartade det hela till rena slagsmål. Jag minns det som en konstant kraftmätning, där ingen ville ge sig. Först när vi började grundskolan lugnade konflikten ner sig litetgrann.
Men den 5 oktober 1979 föddes Johans syster Elin, och vi bestämde oss väldigt snart för att vi skulle bli BÄSTISAR för tid och evighet. Det är ett löfte som vi aldrig har haft något problem att hålla, och hon blev som en extra syster till mig.
Elin,Bosse, jag och Johan i Larssons kök.
Våra familjer umgicks väldigt intensivt under vår uppväxt, och fortfarande firar vi de största högtiderna tillsammans. Elin är numera gift och bor i Brasilien med sin man Eduardo och deras lilla dotter Emilia (född i december 2008), men vi pratar med varandra så ofta vi kan, och hon är i mina tankar varje dag.
Elin och Johan fick så småningom två syskon till, Petter (1984) och Karin (1985).
Den 18 oktober 1983 föddes min bror, som fick namnet (Per) David Muñoz Lundgren.
Min bror David i sittvagnen, elva månader gammal.
När både vår mormor och morfar hunnit gå i pension vid tiden för vår födelse, gick varken jag eller min bror på dagis. Då mamma och pappa (som sedan 1976 drivit en egen frisersalong på Hertsötorget i Luleå) var på jobbet var vi i stället hos mormor och morfar, i deras villa i en annan del av Gammelstad.
Mormor och morfar följde massmedias nyhetsflöde väldigt slaviskt, och när inte radions P1 mässade på i bakgrunden var det klassisk musik av de gamla mästarna som gällde.
Medan morfar lärde mig hur man gjorde smörknivar, skapade trolldegsmumintroll och sådde tagetes såg mormor till att jag aldrig var hungrig eller frös. Det var också tack vare morfar som jag lärde mig hur man spelar in på band, något som han kanske ångrade eftersom jag mer eller mindre tog över hans stereo så snart han placerat mikrofonen i handen på mig.
Genom hela mitt liv, även när jag var yngre, har jag haft väldigt svårt att känna mig uttråkad. Jag har i stället hittat på något med de medel som finns tillgängliga, vilket resulterat i en massa roliga projekt av olika slag. Denna förmåga att sysselsätta sig själv tror jag till stor del beror på tiden hos mormor och morfar.
När jag var fem år gammal började jag på Kyrkans Barntimme på Marieberg i Gammelstad. Jag tror nog att det var där som grunderna lades för den gudstro som därefter varit en självklarhet i mitt liv.
Det var också här jag för första gången fick träffa många av mina blivande klasskamrater för första gången. Flera av dem gick i samma klass med mig hela vägen upp till gymnasiet.
Vid sex års ålder återsågs de flesta av oss på lekis, ett rött hus i slutet av vår gata som passande nog hade placerats mittemot byns enda bensinstation. Med tanke på den tunga trafiken är det ett under att inte några olyckor skedde fram till lekskolan blev nedlagd i mitten av nittitalet.
Årskurs 2 på Öhemsskolan, Gammelstad, 1987. Från vänster Johan, Kristoffer, Susanne, Annika, Sandra, Jonas, Sofia, Helena, Johan C, jag och Maria (som jag umgicks med mycket då men inte har kontakt med i dag). På bakre raden en lärarkandidat vars namn jag glömt och klassföreståndaren Eivor.
När jag slutligen började första klass vid Öhemsskolan i Gammelstad var det inte många ansikten i klassen som var främmande för mig. Mest umgicks jag nog med en glad, busig och framåt tjej som hette Annika. Vi hittade på många galna upptåg tillsammans, ett av de jag sent ska glömma var när vi tog en cykeltur inomhus i hennes föräldrars tvårumslägenhet...
Vi höll kontakten och är i dag fortfarande nära vänner, även om vi kanske blivit lite lugnare med åren. Eller... nåja. Med betoning på "kanske".
