"Radiogänget" från Kalix Folkhögskola 2006. Från vänster Sara, jag, Sofia och Anneli.
Kalix Folkhögskola
Jag sökte nu jobb med ljus och lykta, och var beredd att ta nästan vadsomhelst. Då jag tidigare under somrarna ägnat mig åt trädgårdsskötsel tänkte jag att det kanske kunde finnas en chans om jag sökte till någon kyrkogård. Och i Gammelstad/Nederluleå Församling blev det napp. Våren 2004 blev jag anställd som säsongsarbetare för första gången.
Kyrkogårdsarbetare 2008. Från vänster bakre raden: Peter, Stefan, Mimmi, Lotta och Eva. Mittenraden: Mika Monica, Lilibeth, Ann-Louise och jag. Främre raden: Arbetsledarna Bjarne och Lage samt chefen Åsa. Saknas på bilden gör arbetsledaren Anneli som förmodligen är bakom kameran.
Allt sedan mina tidiga tonår har jag varje år lyckats hitta någon form av sommarjobb, och jag hade därför tidigare erfarenheter av trädgårdsarbete. Men arbetsförhållandena på kyrkogården liknade inte något jobb jag tidigare haft. Jargongen mellan kyrkogårdsarbetarna och arbetsledarna var stundtals ganska hård, men vi blev ett mycket sammansvetsat gäng, trots att många av oss var väldigt olika.
Lilibeth - en av de härligaste och "goaste" arbetskamrater jag någonsin haft - rensar ett buskage på Gammelstads kyrkogård hösten 2008.
Jag skulle återkomma till kyrkogården under flera säsonger, men jag hade också sökt en del utbildningar eftersom jag fortfarande upplevde att det inte fanns många tjänster tillgängliga för folk med min kompetens.
Hösten 2004 kom jag in på journalistlinjen i Kalix, och det skulle komma att bli en stor vändpunkt i livet.
Jag kanske inte var självskriven journalist, och det kändes långt ifrån som om utbildningen satt som handen i handsken på mig. Men det var främst genom alla möten med människor som jag växte så otroligt mycket som människa.
Min klass i Kalix visade sig vara helt annorlunda från den jag haft i Vetlanda. Fem av tolv var nykterister, av olika skäl. Vi kom från alla delar av landet, men främst från Norrbotten. Vi hade en same, flera djupt kristna, två adopterade och många olika bakgrunder och tidigare erfarenheter i bagaget. Men det som förenade oss var att vi alla hade en mycket stor tolerans för varandra. Alla höll varann om ryggen och hade lätt för samarbete.
Under det första året läste vi gemensamt skrivande journalistik. Vår huvudlärare, Lotta Löthberg, var en otroligt duktig journalist och även mycket pedagogisk.
Kalix är ju inte precis vad man kan kalla världens medelpunkt men tack vare skolan fick vi tillfälle att ägna oss åt en hel del andra aktiviteter på fritiden. Skolan hade bland annat en aula med filmprojektorer från 1970-talet, och här fick vi tillfälle att lära oss att köra riktig 35-millimetersfilm. Det blev verkligen ett kall för mig, och trots ett antal tekniska missöden njöt jag av varje tillfälle i maskinrummet.
Jag hjälper till och städar upp efter en olycka i maskinrummet när de tillförordnade maskinisterna lyckades köra ut flera hundra meter film på golvet...
Naturligtvis träffade jag många nya vänner och bekantskaper under tiden på skolan. De flesta i klassen håller regelbunden kontakt med varandra än idag, men den som kom att stå mig allra närmast var Anneli, en tjej med stort hjärta och som hade lätt till skratt.
Det var främst under skolans andra år som jag egentligen kände att det riktigt lossnade för mig på det sociala planet, och då flöt också det journalistiska arbetet på mycket bättre.
Klasskamraterna Anneli och Alex under ett studiebesök i Pajala 2004.
Klasskamraten Jon "poserar" under samma resa.
Det var också nu som jag började umgås med en annan tjej, Birgitta, från Luleå. Hon var dotter till bekanta åt mamma och pappa, och vi insåg ganska snart att vi hade väldigt mycket att prata om samt ett stort intresse för hästar och katter. Hon skulle också komma att bli en nära vän.
Jag och Birgitta under en spanienresa 2005.
Vi hade vid det här laget också blivit uppdelade i en radio- och en skrivande journalistikgren. Jag, Anneli, en tjej vid namn Sara (och senare även en tjej vid namn Sofia) valde radio, och fick ett eget klassrum på nedervåningen.
Det blev många sena kvällar och tidiga mornar, och under blod, svett och tårar, men ofta även skratt, växte projekten och reportagen fram mellan våra händer. Vi lärde oss att behärska hela processen från research till ljudredigering och studioarbete. Vi sände också ett radioprogram, "På Tre Kvart" varje vecka i lokalradion.
Eftersom vi gick radiolinjen var vi även ansvariga för skolans årliga julgala. Det innebar att vi skulle "hålla låda" i skolans matsal i två timmar inför alla elever och även engagera dem i diverse aktiviteter. Dessutom skulle allt sändas live i lokalradion.
Att ha musiklinjen inhyst på folkhögskolan var en stor fördel eftersom de alltid bidrog med livemusik och sång till alla evenemang, och även denna gång var de inbakade i programmet.
Ungefär två veckor innan galan var det dags att spela in en promotiontrailer som skulle sändas i lokalradion. När klockan hade passerat midnatt drog vi runt på skolan och letade folk som ville vara med. Sara grabbade tag i en ostämd gitarr, och sedan gick vi ner i studion med målet att sjunga Luciasången men - så falskt som möjligt.
Högerklicka på luciatåget ovan, välj "spara mål/länk som..." och lyssna på den... inte så vackra Luciasången!
Det blev en helt oförglömlig stund, och trots att vi givetvis fick bryta flera gånger för skrattpauser så blev det tillsist en mycket rolig trailer som väckte stor popularitet på skolan. Senare skulle det visa sig att den till och med skulle bli mer oförglömlig än själva galan. Tyvärr hade nämligen alkoholförsäljningen startat innan själva sändningen, och promillehalten hos besökarna och de som skulle medverka i våra aktiviteter var lite väl hög för att en god stämning skulle infinna sig.
Kalix Folkhögskola har sedan länge fått kämpa hårt för att få ekonomin att gå ihop, och det blev särskilt märkbart under vårterminen 2006.
Det var nu dags för oss att påbörja våra specialarbeten, och jag hade valt att utforska varför buddhismen blivit så populär i Sverige. Jag hade absolut ingen bakgrundsinformation eller tidigare intresse av fenomenet, så jag fick börja min research med tomma händer. Jag hade dock fått klartecken från Radio Norrbotten (P4) att de var intresserade av att sända det färdiga reportaget.
Precis i samma veva avskedade skolan två av sina tre tekniker. Alla elever, inklusive de på Film- och TV-linjen, höll nu på med sina specialarbeten och givetvis uppstod problem med allt från servrar till studioutrustning. Det var upp till den kvarvarande teknikern att fixa det, och han var upptagen dygnet runt men hann ändå inte med allt.
När jag skulle spela in mina sammanfattande bitar ("prator", som vi brukar säga på journalistspråk) i studion, insåg jag att den ljuddator som stod därnere surrade så mycket att det var omöjligt att använda den, eftersom det garanterat skulle höras på en inspelning. Klassrummets utrustning kunde ha dugt, om det inte vore för att skolan på grund av personalbristen inte hade någon som kunde låsa upp ljudarkivet i källaren vid behov och ansvara för utlåningen. Deras lösning var därför att placera det i radioklassrummet.
Eftersom både vi och filmklasserna var i stort behov av CD-skivorna och de inte hade koden till vårt klassrum blev det ett ständigt knackande på dörren och frågande efter uthyrningslistor.
Tillsist kunde jag äntligen spela in pratet - mellan klockan fem och sex på mornarna, precis i tid för att äta lite frukost och sedan gå och lägga sig igen.
Jag blev faktiskt riktigt nöjd med reportaget och det sändes senare i Radio Norrbotten som utlovat, men det visade sig senare att det var få som kände igen min morgonröst och undrade vem jag anlitat för att läsa texterna!
Lyssna på mitt specialarbete om buddhism som även sändes i Radio Norrbotten. Högerklicka på bilden ovan, välj "spara mål/länk som..." ...och när du väl laddat ner filen och börjat lyssna kanske du kan ta en kisspaus eller diska eller nåt under tiden, för det är ganska långt!
Vårfest 2005 på skolan. En mycket minnesvärd kväll. Vissa kommer ihåg den som festen som Anna inte var på, men det var jag visst, och här är beviset! Musiklinjen spelar och sjunger. Anders T, Nicole, Anneli, Sara, Emma och jag rockar loss. Peter E stod för filmningen.
