Jag och Annika intar biosalongen i Luleå inför premiären av The Lord of the Rings: The two Towers.
The Road Goes Ever On
År 2000 skaffade jag mig min första riktiga bärbara dator, en Mac iBook Indigo som jag nog fortfarande betraktar som mitt bästa köp någonsin. Jag döpte den till HUGO, och "han" fick följa med mig överallt.
Om jag skulle få lämna in en önskan till de designers som jobbar med Apples kommande datormodeller så skulle det utan tvekan vara att återinföra handtaget baktill. Jag har aldrig tidigare skådat en sådan praktisk detalj! Dessutom var HUGO utrustad med en för tiden ganska ovanlig företeelse, nämligen ett trådlöst nätverkskort.
En blå iBook indigo - garanterat den mest praktiska dator jag haft. Anno 2000 men jag använder den än.
Det var någon gång under den här tiden som jag först fick reda på att "The Lord of the Rings" skulle bli film. (Jag föredrar att kalla verket vid sin originaltitel eftersom jag anser att den första svenska översättningen inte är riktigt rättvis.)
Jag hade läst triologin redan som tolvåring, men kom inte ihåg så mycket annat än att jag tyckt väldigt mycket om den. Så nu beslutade jag mig för att läsa om den, och denna gång på engelska.
Jag fann mig själv om möjligt ännu mer gripen av böckerna nu, och framför allt kunde jag se den djupare symboliken. J.R. R. Tolkien var själv troende och faktum är att en av hans söner senare blev katolsk präst. Det kristna budskapet är väldigt tydligt i boken, och för den läsare som är bekant med Bibeln finns många paralleller att dra.
Det är inte så att Tolkien på något sätt har plagierat bibliska händelser utan jag skulle snarare vilja påstå att han snarare har "applicerat" moraliska lärdomar och dragit paralleller. Detta medför inte bara att realismen i historien blir mer påtaglig utan även att man som troende också har möjlighet till reflektion och eftertanke över fler situationer och moraliska aspekter från Bibeln. (Min avsikt är att senare publicera en längre text om detta fenomen).
På Internet hittade jag fler som delade mitt intresse för djupare analys av historien. En tjej vid namn Kimbra från Nashville, Tennessee, USA, startade en skriv- och diskussionsgrupp som jag snart blev medlem i.
Kimbra var en av de första i världen som överlevt Hodkins-formen av cancer, och det var hennes tro på Gud och intresset för Lord of the Rings som hållit henne uppe.
Kimbra - initiativtagaren till vår "Lord of the Rings"-relaterade diskussionsgrupp på nätet.
Trots att de flesta i gruppen hade engelska som modersmål kände jag mig likvärdigt accepterad, och vi "umgicks" flitigt online. Vi delade tankar, livserfarenheter och historier med varandra och började prata om att träffas på riktigt.
När biljetterna till den första filmen skulle släppas befann jag mig uppe i Luleå, och det var dryga tjugo minusgrader. Jag visste dock att om det skulle finnas den minsta chans till att få se den så skulle jag behöva köa utomhus i minst ett par timmar, tillsammans med alla de andra som väntat i dagar och år på att någon äntligen skulle våga göra film av böckerna.
En av de officiella postrarna för "The Lord of the Rings: The Fellowsip of the Ring", första filmen i triologin.
Och mycket riktigt, när jag vid tretiden på natten anlände till biografen, klädd för en polarexpedition, var en stor grupp redan samlade. Det var mycket trevliga människor och vi underhöll oss med lekar och skratt i väntan på att dörrarna skulle slås upp. Strax efter klockan åtta följande morgon stod jag äntligen med biljetterna i min hand.
På den här tiden hade jag ingen egen bil, och eftersom båda mina föräldrar var på jobbet hade jag bara ett val - att ta bussen hem. Men när jag kom till busshållplatsen insåg jag att det var en otroligt vacker morgon, och jag var varmt klädd. Varför inte prova sig på att gå?
Gammelstad ligger över en mil från centrala Luleå, och jag skulle nog i normala fall tvekat både en och två gånger. Men nu kändes det helt rätt, och jag skulle faktiskt inte komma att ångra mig. Luften var klar och hög, och solen sken på tallarna och fick dem att glänsa som guld. Jag hade mina bästa skor och var egentligen inte alls trött.
Men när jag tillsist kom fram till huset insåg jag dock att jag i stressen kvällen innan helt hade glömt att ta med mig en nyckel, och mina föräldrar hade inte heller gömt någon åt mig...
Jag kommer aldrig glömma Gerd Larssons (Elins mammas) blick när jag ringde på deras dörr den där morgonen, helt täckt av rimfrost, och frågade om jag fick komma in eftersom jag stått i biografkön hela natten och blivit lite less på att vara ute...
En av de officiella postrarna för "The Lord of the Rings: The Two Towers", andra filmen i triologin.
Filmen motsvarade verkligen de förväntningar jag haft, och i synnerhet den specialversion som släpptes på DVD året efter premiären. Inför nästa film - "The Two Towers" - hade Elisabet, en vän till Maria, som var en mycket duktig sömmerska när hon inte läste teknisk fysik på KTH, lovat att göra en äkta hobbitklänning åt mig.
Under många sena kvällar träffades vi i hennes lilla studentlägenhet, och gnolandes på sångerna från "Mössens Julafton" började min förvandling till hobbit. Egentligen har jag kroppsligen alltid påmint om en sådan, med mitt lockiga hår och de stora fötterna, men Elisabets kreation skulle visa sig vara över förväntan; ett vackert livstycke i blått, en bomullsblus, en kjol i en ljusare blå nyans, och som kronan på verket en grön mantel. Till detta köpte jag en lövformad brosch av samma typ som hobbitarna får under besöket i Lothlórien i filmen samt en "äkta" One Ring (som sedan dess inte lämnat min halskedja).
Vi tog dock inte fram kläderna inför biljettsläppet, eftersom vi återigen planerade att spendera natten utomhus. Denna gång anlände vi över tolv timmar innan kassans öppnande, och nu hade jag sällskap av Elisabet.
En YouTube-video av 2002 års kvalitet som visar hur kön såg ut kort efter att vi anslutit oss till den. Det är Elisabet som sitter på campingsängen vid väggen med en sovsäck över axlarna.
Under natten kom det många fler, och tack och lov blev det inte lika kallt. Vi byggde snöslott, kastade plastringar, svamlade och pratade. Ett gäng med grabbar byggde upp ett filmvisningstält med ett TV-set och bensindrivna generatorer.
Någon gång under natten dök polisen upp, men hade inget att anmärka på annat än att de uttryckte förvåning över vår hängivenhet och önskade en trevlig natt. Jag och Elisabet höll ordning på i vilken turordning folk hade dykt upp, och det uppstod inga bråk eller missnöjen. Återigen lämnade vi biografen med biljetter i handen - den här gången dock inte till fots.
Elisabet håller sig varm i kön inför "The Lord of the Rings: The Two Towers".
På premiärkvällen fick vi många uppskattande kommentarer från de övriga biobesökarna. Vissa av de andra var också utklädda, men de kläder som Elisabet skapat var verkligen något i särklass. Jag dök upp barfota, med blå sidenband i håret som en riktig "hobbit lass". Elisabet hade en klänning med mantel i rött och gyllengult, och Annika, som också hängde med, fick låna en blå medeltidskänning som även den vuxit fram under Elisabets händer och passade henne perfekt.
Elisabet, Annika och jag inför premiären av "The Lord of the Rings: The Two Towers". Elisabet har själv sytt alla våra kostymer.
"The Two Towers" visade sig även den vara en film man inte glömmer i första taget (även om jag personligen tyckte att Helms Deep-scenerna kunde varit lite kortare). Gollum var den mest trovärdige animerade karaktär jag någonsin sett, och det var svårt att tro att han inte var av kött och blod.
Nu såg man verkligen fram emot den sista delen av triologin - "The Return of the King" - som skulle släppas i december 2003.
