Anders Nordström som Sir Archie i den laddade finalscenen av baletten "Herr Arnes Penningar".


Dansanta sammanträffanden


Under åren i Stockholm skulle det bli många föreställningar med Kungliga Baletten på Operan, och fastän jag aldrig provat på att dansa själv blev baletten en stor inspirationskälla och hjälp i mitt kreativa skrivarbete.

Den dansare som berörde mig mest var Anders Nordström, som speciellt i kombination med hans då mest frekventa danspartner, Marie Lindqvist, ofta levererade så gnistrande föreställningar att de nästan brände hål i scengolvet.


Marie Lindqvist och Anders Nordström i baletten "In the Middle Somewhat Elevated". Foto: Mats Bäcker.


Ibland kändes det som om hela världen höll andan inför deras framträdanden, och kanske var det bara jag som såg inbillade samband överallt, men jag glömmer aldrig hur det var när jag den första april 1999 skulle gå på premiären av Pär Isbergs tolkning av "Herr Arnes Penningar".

Biljettsläppet skulle äga rum redan någon månad före premiären, och jag såg det som ett ypperligt bra tillfälle att få hälsa på Johanna igen och dessutom få det stora nöjet att närvara vid Stockholm Trekkers förhandsvisning av den nya Star Trek-filmen "Insurrection".

Det här var på den tiden när kommunikationsprogrammet ICQ precis hade släppts i macversion, och eftersom Johanna också var online ganska ofta så planerades resan via detta forum. Jag skulle precis logga ut och koppla ner när en för mig då okänd kille skickade ett meddelande på engelska. "Hej, förlåt mig om jag stör, men jag blev bara så nyfiken, jag ser att du har samma efternamn som jag - Muñoz - men att du verkar bo i Sverige. Jag håller på och forskar i min släkt, så om du inte har nåt emot det, kan du berätta om du vet var dina släktingar kommer ifrån?"


Skärmbild från Marlon Muñoz hemsida. Klicka på bilden för att öppna den riktiga sidan i ett nytt fönster.


Marlon, som killen hette, verkade vara väldigt artig och seriös, och hänvisade till sin hemsida. Jag berättade för honom att min släkt kom från Spanien, men att jag och min bror tog varsitt efternamn från vardera föräldern när mamma inte bytte namn när de gifte sig. (De var endast förlovade fram till 1989).

Att släktforska i Spanien är svårt eftersom de flesta dokument som kyrkböcker och liknande förstördes under inbörderskriget. Men man tror att Muñozklanen ursprungligen vandrat in norrifrån. Eftersom bland annat drag som blå ögon också har varit vanligt förekommande bland dem ser man det som en möjlighet att de även kan vara bärare av keltiskt blod.

Allt detta förklarade jag för Marlon, och vi småpratade lite innan jag loggade ut. Vi skulle hålla kontakten i många år, och han var verkligen genuint intresserad av släktforskning.

När jag stängt av datorn slog jag igång TV:n i stället. Den råkade vara inställd på svenska TV 3, och någon B-aktig polisserie. Jag har aldrig någonsin, varken tidigare eller i nutid, hört mitt efternamn användas i något sammanhang i film- eller TV-serievärlden, men nu kom en kvinnlig kommissarie plötsligt in i bilden och förkunnade att "det finns inte ett spår av Muñoz-familjen någonstans, de är helt klart försvunna."

Smått förbryllad beslutade jag mig för att se på lite videofilm i stället. Slumpmässigt tog jag en av mina favoriter, Milos Formans "Amadeus" från hyllan.

Jag hade hunnit se en bit av filmen när jag blev avbruten av telefonen. När jag tryckte på stoppknappen på videon gick TV:n automatiskt tillbaka till TV 3, och när jag pratat färdigt och skulle återvända till filmen såg jag att de börjat visa "Den Siste Actionhjälten", en film jag aldrig sett förut. Precis när jag lade fingret på playknappen kommer F. Murray Abraham, (som i Amadeus gestaltar Mozarts rival, kompositören Salieri) in i bild, och skriker "I KILLED MOZART!!!"


F Murray Abraham som den ondsinte Salieri i Milos Formans "Amadeus".


Jag hade inte köpt någon TV-tablå eller sett någon trailer för filmen, så jag hade absolut ingen aning om att den skulle gå just då.

Några dagar senare var jag på väg till Johanna, Stockholm och biljettsläppet. Det hade varit stressigt att komma sig iväg, och jag hade inte ens haft tid att läsa några omdömen om Star Trek-filmen, jag visste knappt vad den hette.

Johanna pluggade vid den här tiden vid universitetet, och vi hade bestämt att vi skulle mötas en viss tid vid Centralen. Men på grund av en extremt envis snöstorm blev min buss försenad med en dryg halvtimme. Jag visste att det inte skulle vara någon större idé att försöka få tag på Johanna, hon hade fortfarande föreläsning, men jag visste också att det var bäst att jag lämnade min packning på mina farbröders frisersalong (jag skulle bo hos den ene) innan jag återvände till stan. Det var bättre att ringa när vår avtalade tid närmade sig, hon skulle förstå.

Jag gick ner till tunnelbanan och väntade på det rätta tåget, men precis då blev det något fel med signaltavlorna och de kunde inte enas om den inkommande tunnelbanan skulle mot Fruängen eller Norsborg. "Äh", tänkte jag tillsist, "den går ju åt rätt håll i alla fall, jag tar den och byter sen om jag måste." Jag vände mig mot det närmsta dörrparet, dörrarna glider upp... och vem står framför mig om inte Johanna!

Det visade sig att hennes föreläsare hade låtit dem sluta tidigare, och att hon tänkt att hon hellre ville åka till Centralen redan med en gång än att vänta vid Universitetet. Och av sex vagnars dörrar hade jag lyckats pricka in precis den hon råkat ställa sig vid!

Vi hade så mycket att prata om att det inte var förrän dagen därpå, när vi satt oss ner i den mörka biosalongen Focus i Hagsätra, som Stockholm Trekkers fått låna inför förhandsvisningen av "Star Trek: Insurrection".

Jag hade just börjat berätta om incidenten med "Den Siste Actionhjälten" och fick en ögonblicks afasi när det gällde "Salieri" då F Murray Abrahams namn plötsligt dök upp på skärmen. Jag hade ingen aning om att han skulle vara med i filmen, och hade inte sett honom på vita duken på flera år.


F Murray Abraham i "Star Trek: Insurrection".


Någon dag senare anlände jag till Operan för att slutligen hämta ut biljetterna till "Herr Arnes Penningar." Det var så långt innan premiären att de inte ännu hade satt ihop några affischen, och annonseringen för föreställningen hade, som i alltför många fall när det gällde Kungliga Balettens föreställningar vid den här tiden, inte varit speciellt märkbar.

För att ta sig till mina släktingar i Alby måste man åka tunnelbanans röda linje långt söderut. Allt folk hade bytts ut i min vagn flera gånger när ett gäng med vad som såg ut att vara andra generationens invandrarungdomar satte sig på motsatta sidan av gången.

"Du!" säger en av den till de andra på karaktäristisk Rinkebysvenska. "Den här "Herr Arnes Penningar" som vi ska läsa i skolan, haru läst den än?"
"Nej", svarar en av de andra, "jag har inte läst den."


Omslaget till en av de senare utgåvorna av novellen "Herr Arnes Penningar".


Det var tänkt att jag skulle gå på premiären tillsammans med Susanna, men hon fick förhinder i sista stund, och jag kunde inte heller hitta någon annan som kunde ta hennes biljett, så jag fick lämna tillbaka den ena. Jag var dock inte störd över tanken att gå ensam.

Själva baletten kanske inte var den mest spektakulära jag sett, men dansarna var fantastiska. När rövarbandet med knivar i munnen hissar ner sig med rep genom taket medan musiken håller andan rann rysningarna längs min ryggrad.

I pausen gick jag runt i foajén för att se om någon annan jag kände var där. Jag såg tyvärr inte ett enda bekant ansikte, men däremot råkade jag hamna bakom två kvinnor som uppenbarligen hade en konversation om det överernaturliga.

"Men det har hänt många egendomliga spökerier i samband med den här föreställningen", berättade den ena. "En massa konstiga sammanträffanden, faktiskt. Ja det senaste var ju väldigt underligt. Jag hade varit och hämtat ut biljetterna och gick sedan och köpte nåt småkrafs på nån kiosk. Jag betalar med en femhundring, och när jag får tillbaka växeln står det skrivet "Tillhör Herr Arne" på en av hundralapparna!"


Operans posterbild för Herr Arnes Penningar.


Det var Anders Nordström och Jenny Nilson som gestaltade Sir Archie respektive Elsa-Lill. När spökflickan till sist, i slutscenen, har slutfört sin uppgift och mördaren har gripits, bär folkmassan den döda Elsa-Lill över isen. Sir Archie sitter vid scenkanten, en bruten man... och när han lyfter blicken speglar hans havsblå ögon en sådan sorg och ångest att det är som om hela rummet omslutits av blå blixtar.

Det är ett ögonblick som för alltid blivit inpräntat i mitt minne - med eldskrift.