Jessica, Maria och jag under en skidutflykt till Kåbdalis.
Gymnasietider
Julen 1993 bars den första datorn över tröskeln i vårt hus. Det var en Macintosh Performa 450, med hela 180 MB hårddisk (vilket var fantastiskt enligt försäljaren, han hade "bara 80 på sin och det var nästan omöjligt att fylla den).
Jag var redan från början fascinerad av de möjligheter som den nya tekniken kunde erbjuda inom ord- och bildbehandling, och bestämde mig för att lära mig så mycket jag bara kunde om datoranvändandet.
Sommaren 1994 hade Annika en plan - att väcka mitt intresse för science fiction-fenomenet Star Trek. Varför hon ens brydde sig om att försöka är nog fortfarande ett mysterium. Jag hade inte visat något tidigare intresse för science fiction, och har dessutom aldrig varit duktig på att följa TV-serier överhuvudtaget. Men jag insåg snart att de frågor och samhällsproblem som Star Trek tog upp kändes otroligt rätt i tiden, och speglade många tankar och funderingar hos mig själv. Vad händer med människan när teknikutvecklingen skenar framåt? Hur vill vi egentligen att vår framtid ska se ut, och hur kan vi påverka den i rätt riktning?
Vinjetten från Star Treks originalserie från 1966.
Jag tror dock att den största dragningskraften Star Treks universum hade på mig låg i det faktum att trots att det på den tiden finns så avancerade maskiner att de kan transportera levande varelser mellan olika solsystem så är det fortfarande relationerna mellan människor (eller utomjordingar, eller mellan människor och utomjordingar...) som läggs i första rummet.
Egentligen hade jag tänkt gå samhällsprogrammet med språklig inriktning på gymnasiet, men Star Trek fick mig också att vilja bli mer insatt i ämnen som fysik och teknologi, så därför bytte jag i sista stund plats till det naturvetenskapliga programmet vid Midskogsskolan i Luleå.
Under sommaren hade jag dessutom deltagit i Luleå kommuns sommarjobbssatsning för ungdomar, som i mitt fall inneburit att gå en kurs som i dåläget kallades för "Flickor i Teknik". Trots det osmidiga namnet visade sig den vara väldigt rolig. Vi var ett femtontal glada tjejer som med ledning av lika positiva lärare fick prova på svetsning, elteknik, stålsmide och andra tekniska yrkeskunskaper. Det var speciellt två andra tjejer från kursen som jag fick riktigt bra kontakt med, Jessica och Maria, och vi började redan då umgås på fritiden.
En sommarkväll 1996 ramlade detta gäng spontant in hemma hos mig. Från vänster Yngve, Annika, Lina, Jessica och Jon.
Tyvärr hamnade inte jag och Annika i samma klass eftersom vi hade olika huvudspråksval, men glädjen blev stor när vi upptäckte att Maria skulle börja i Annikas klass och Jessica i min! Vi insåg att vi hade mycket gemensamt speciellt med ett gäng elever från Annikas klass, och under hela gymnasietiden umgicks vi ofta och intensivt. Ingen av oss var mycket för uteliv och festande; faktum var att alla under den här tiden var nykterister. Vi hade egna partyn, sammankomster och utflykter som gick ut på en sak - att ha roligt. Och det hade vi verkligen.
Jag har ju alltid legat mer åt det språkliga hållet, och trots att jag försökte att plugga så intensivt som möjligt så landade jag på G i de flesta ämnena om man inte räknar den språkliga biten med MVG i Svenska A, B, Engelska A, B och C och VG i resten.
Jag skulle kanske fått högre medelsnitt om jag gått det program jag tidigare planerat, men jag har aldrig ångrat mitt val, varken nu eller senare. Att ha fått en grundlig överblick över de naturvetenskapliga ämnena har varit ovärderligt i mitt journalistiska arbete, och det är kunskap som jag aldrig skulle ha kunnat tagit igen vid ett senare tillfälle.
