Jag svalkar mig vid en bäck under ett stopp i en sagolik dal i Andorra.


Konfirmation och långresa


På försommaren 1993 påbörjade jag min konfirmationsläsning vid Nederluleå kyrka i Gammelstad. Traditionen är att studierna är förlagda till församlingsgården, och vid sidan av pluggandet äger också andra aktiviteter rum i kyrkbyn från morgon till kväll. Detta innebär att många av ungdomarna lånar en kyrkstuga där de får sova i närvaro av en vuxen. Jag lyckades få tag på en stuga, men det skulle visa sig att det var betydligt svårare att få tag på en vuxen.

Mamma, pappa, mormor och morfar var nämligen engagerade i ett av min pappas drömprojekt - att bygga om en gammal Mercedes-van till en husbil som skulle duga för riktiga långsemestrar genom Europa. Målet var att vi redan dagen efter konfirmationen skulle ge oss iväg mot Spanien och våra släktingar. Under luncherna cyklade också jag ut till mormor och morfar, där bilen stod, för att hjälpa till med det inre målningsarbetet.

Det blev minnesvärda veckor på många sätt. Min konfirmationsgrupp bestod bara av folk från min dåvarande skolklass samt en parallellklass till oss, men det var en stor fördel att vi redan kände varandra och dessutom drog väldigt jämnt redan från början.

Jag och Annika busade alldeles särskilt mycket med varann under den här tiden. Dock var det ofta väldigt interna bus och andra hamnade sällan i vägen. Men konfirmationsledarna var nog lite förbryllade vid kvällsgudstjänsterna då vi kunde dyka upp alldeles dyblöta (ett resultat av en blomvattning i den lånade kyrkstugan som urartade lite) eller gräsiga ("jaha, kastar du 20 kilo gräs på mig ska jag väl inte vara sämre!").


Nederluleå/Gammelstads kyrkas vackra interiör. Här blev jag döpt och senare konfirmerad.


Med vitprickiga armar och kanske ett väl stort antal gråa hår för min ålder emottog jag slutligen min första nattvard på midsommardagen 1993. En del ser nog konfirmationen mest som ett ypperligt tillfälle att ta emot presenter, men för mig var det verkligen en bekräftelse på den tro jag alltid burit med mig.

I konfirmationsminnet hade våra ledare tillägnat oss varsitt personligt bibelcitat. Mitt blev Jeremia 29:11-14:

Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren,
nämligen fridens tankar och inte ofärdens,
till att ge er en framtid och ett hopp.
Och ni skall åkalla mig och gå och be till mig,
och jag vill höra på er.
Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig,
om ni frågar efter mig av hela ert hjärta.
Ty jag vill låta mig finnas av er, säger Herren.

Midsommardagen 1993 avslutade vi flera veckors packning av husbilen och gav oss iväg på vad som skulle bli den första av våra månadslånga resor genom Europa och ner till Spanien.

Husbilen hade sina barnsjukdomar och många reparationer och ombyggnationer skulle det bli under denna första resa. Men under alla år vi var ute som mest råkade vi inte ut för en enda trafikolycka, och det är otroligt hur mycket man får se och uppleva när man ligger efter vägarna.

Mina spanska släktingar blev förstås också mycket glada över att se oss, och att komma hem till pappas gamla by blir nästan som en scen ur en film varje gång, med folk som rusar man ur huse för att överösa en med kindkyssar.