Jag pysslar om mirakelvinsten Beatrice.
En storvinst
När jag var åtta år gammal fick jag för första gången gå på ridläger vid Luleå Ridklubb som då låg på Bergnäset. Jag hade redan, vid de många barnridningar jag besökt, skaffat mig en favorithäst i stallet, New Forest-ponnyn Maridon.
Inför den första ridlektionen var jag rent illamående av spänning och nervositet. Jag glömmer aldrig känslan hur fantastiskt det var att kunna kontrollera hästen helt själv. Maridon visade sig också vara lika snäll som jag trott, och jag fick lära mig att sköta honom under lägerveckorna. När hösten kom hade jag äntligen fått plats i en "riktig" ridgrupp, och även om jag aldrig var tävlingsinriktad som många av de andra tjejerna var så trivdes jag otroligt bra runt hästarna.
Jag leder min favorithäst Maridon vid Luleå Ridklubb för första gången.
1988 var en av de vackraste somrarna i Luleå under hela åttiotalet. De flesta minns nog den sommaren i underbara bilder av segel i midnattssol, på grund av VM-seglingarna som då hölls i staden.
Mina minnen har dock en lite annan prägel, eftersom jag då fick uppleva ett av mitt livs största mirakler.
1987 hade mäss- och sporthallen Arcus invigts i Luleå, och 1988 var således det andra året i rad som den årliga Vildmarksmässan slog upp portarna i slutet av maj. Året innan hade man kommit på det vilda påhittet att på en av entrébiljetterna dela ut en vinst i form av en livs levande häst.
När priset förblev outhämtat bestämde man sig för att ändra tävlingsformerna lite inför följande år. I stället skulle man ha en teckningstävling för vem som helst som ville delta. Och det ville jag också förstås, trots mina ganska obefintliga talanger för allt vad bildkonst heter.
Uppgiften var dock inte att skapa den snyggaste utan den gladaste hästen, och jag hade en god idé om hur någon sådan kunde tänka sig att se ut. Min far kom med goda råd och tips, och tillsist hade jag ritat en lyckligt bakutsparkande liten mullig ponny, som hoppade omkring i sin gröna hage under en stor gul sol.
Riktigt lyckat, tyckte jag, men samtidigt visste jag att chanserna var små.
Ändå låg spänningen som ett surr i luften den där varma majeftermiddagen när jag visste att tävlingen skulle avgöras. Det var fortfarande lite kallt för att bada, men jag och min bror fyllde den lilla utomhuspoolen och satt utanför den på det varma gräset och lekte med en solcellsstyrd båt. Mamma låg på en solstol och njöt av vädret. Pappa hade åkt till stugan och jobbade i potatislandet, och vi hade lovat komma med middag åt honom senare.
Ingen sade ett ord, men det var som om vi om vi alla väntade... och så plötsligt ringer telefonen, en skarp signal som skär igenom idyllen och får oss alla att hoppa högt.
"Det är till MIG!" ropar min mor bestämt och skyndar sig in genom altandörren. Men några korta ögonblick senare kommer hon ut igen, och tar ett kraftigt tag runt dörrposten.
"A... Anna... det är visst... till dig!" lyckas hon få fram.
Jag rusar in och tar den grå luren från hennes hand, trycker den darrande mot örat.
"Hej", säger en glad röst i andra änden. "Jag heter Ylva och ringer från Arcus. Det gäller den här ponnyn och teckningstävlingen du var med i..."
Hon hinner inte tala till punkt. "Har... har jag vunnit henne?" nästan viskar jag fram.
"Ja! Jag kan bara gratulera! Så gör såhär - skynda dig hit till Arcus och ta med dig anhöriga och vänner och så vidare, för vi ska snart ha prisutdelning här och då kan det ju vara kul om dom får vara med!"
Resten av tiden fram till att vi verkligen satte oss i bilen och åkte är ett rent kaos. Jag minns bara att det första jag gjorde efter att ha avslutat samtalet är att kasta mig på telefonen igen och ringa till Elin, medan min mor helt hysteriskt stod och hoppade i sängen bakom mig.
Jag vrålade så högt i telefonen att Elin förmodligen borde ha hört mig utan tekniska hjälpmedel, och jag vet inte riktigt hur vi organiserade det hela, men Larssons måste också ha kastat sig in i bilen eftersom jag och Elin möttes på Arcus parkering. Vi kramades, hoppade runt och skrek.
Själva prisutdelningsceremonin minns jag inte heller så mycket av, förutom att jag fick en stamtavla och ägarbeviset till ponnyn som skulle bli min. Hon var född 1986 och därför bara två år gammal och inte ens inriden än. Beatrice var hennes namn, och hon var en Welsh Mountain-ponny på cirka 123 cm i mankhöjd.
Vi skulle få två dagar på oss att hitta en lämplig stallplats, så vi fick inte hästen med oss med en gång. Men det var först när vi kommit hem igen efter mycket om och men och omvägar som vi insåg att vi helt glömt bort stackars pappa som alltjämt, helt ovetande, befann sig i potatislandet vid stugan.
Det blev knappast mindre synd om honom när jag som förklaring till hans "Var hare ni varit, jag svältere juh ihjäll!" helt tyst visade upp skylten där det stod "Vinstponnyn är den med blå grimma"...
Givetvis var det ganska oansvarigt av Arcus att lotta ut en levande vinst. Men det här var 1980-talet och optimismen över ett växande Luleå var lika stor som gemene mans allmänna kunskap om hästar och deras skötsel.
Jag vet inte om alla föräldrar som befann sig i minas situation verkligen skulle låtit sina barn behålla en häst, men för mamma och pappa var det självklart - om jag var beredd att ta det ansvar som det innebar. Idag är jag otroligt tacksam över att de gjorde det, för just detta ansvar påverkade mig väldigt mycket som person och jag skulle nog inte alls ha haft samma grad av självdisciplin och planeringssinne om jag inte blivit hästägare vid så ung ålder.
Vi fick tag på en stallplats i närheten av stugan i Persön, och under det kommande året började vi så smått med uppgiften att försöka rida in Beatrice, eller Bea som vi kallade henne. Det visade sig att hon var väldigt lättlärd och ofta förstod exakt vad vi menade, även om hon förstås var lite "ponnytjurig" också.
Vid den här tiden hade min mor också blivit ganska hästintresserad, och även hon började snart rida på lektion. När den andra inhyrda hästägaren i vårt stall började ledsna på sin häst, den omskolade före detta travaren "Fast Shot", eller "Fasse" som han kallades, frågade vi om vi kunde få köpa honom också. Fasse och Bea var dessutom så tighta vänner; han var som en pappa åt henne.
Sommaren 1989 blev jag därför ägare till två hästar, och även fast det innebar ett mycket stort ansvar var jag givetvis väldigt lycklig.
Fasse, en av de snällaste hästarna jag haft att göra med. Inget kunde rubba hans lugn.
Julen 1989. Det var -25 grader ute men pappa insisterade på att vi skulle ta våra egna julkort, endast iklädda lucialinne och på hästryggen. Jag minns att det slutade med att både jag och min bror grät av köld... fast hästarna var lydiga och snälla.
