Jag poserar med två av våra första katter, Gullan och Blondie.


Husdjur


Vår familj har alltid haft ett antal husdjur, och jag var en stor djurvän redan som litet barn. Ett av de första djuren vi hade var en liten gul-turkos undulat vid namn Kirre. Kirre var en stor charmör som lärde sig både att prata och lyssna på ett antal kommandon. Vi tyckte dock att han var lite ensam, och skaffade därför en fru åt honom.

Trots att Clara, som hon fick heta, var en riktig argbigga, uppstod tycke mellan dem och ett antal vackra fågelungar blev resultatet. Eftersom vi barn hanterade dem och lekte med dem väldigt mycket blev de tama därefter, och många nöjda köpare fick ta med sig en trevlig fågel hem.


Min bror och undulaten Kirre äter skorpa.


Clara blev tyvärr inte särskilt långlivad och när hon dog blev Kirre ensam med ett av sina barn, som vi behållit som sällskap åt honom. Kirre själv däremot blev tretton eller fjorton år, och han sörjdes av oss alla när han gick bort.

Otroligt nog har vi också haft ett antal katter parallellt med fåglarna, och hör och häpna - det har gått bra. Redan när jag föddes hade mamma och pappa en vacker sköldpaddsfärgad angorahona, men när jag var ett par år gammal tog en granne som hade agg mot oss ut sitt raseri på katten, och även om vi bara såg honom springa efter henne med en sopkvast i högsta hugg så var det inte speciellt svårt att räkna ut vad som hänt eftersom hon aldrig kom tillbaka igen.

Bara ett par veckor senare fick grannen en plötslig hjärtinfarkt och dog. Länge trodde jag det var något slags straff från Gud. Det kändes som ett underligt sammanträffande. Det tog dock lång tid innan vi kom över förlusten av den katten.

Det skulle dröja två år innan vi skaffade katt igen, denna gång en randig "bondkattshona" som fick namnet Gullan. Jag hann tyvärr inte ha henne så länge eftersom hon försvann under en semester när hon bodde hos min mormor och morfar.

1986 skaffade vi vår första perserkatt, en svartvit hona med en otroligt charmig fläck mitt på hakan. Hon hette Blondie och kostade 1200 kr.


Jag, min bror och klasskompisen Sofia fascineras av en nyss hemkommen liten Blondie.


Dåtidens persrar hade inte krav på sig att vara så onaturligt plattnosiga som i dag, så hon såg mer ut som den första angorakatten vi haft. Men hon hade stamtavla och fina anlag.

Dock tyckte min far att det var totalt vansinnigt att köpa en katt för så dyra pengar, och kvällen när hon kom utbröt det största grälet som jag kan minnas att mina föräldrar har haft någonsin.


Blondie spinner med tungan utanför munnen.


Men Blondie visade sig vara helt underbar. Hennes spinnande kunde höras över hela huset, och hon hade ett jamande som lät mer som babyskrik. Hon lärde sig känna igen flera ord och fraser, och hennes reaktioner på om man var ledsen, upprörd eller arg var bitvis helt mänskliga. När jag studerade på gymnasiet fick jag inreda en låda i skrivbordet åt henne eftersom hon annars ville ligga på min arm när jag skrev. Hon accepterade lådan men jag skulle klia henne med jämna mellanrum, annars kom en tass och petade på mig...


Blondie myser med barnbarnet Isis.


Blondie har också ett antal kattungar efter sig, och levde till femton års ålder. Vi blev då tvungna att ta bort henne på grund av juvercancer. Mot slutet av sitt liv blev hon väldigt känslig för ljud och skrek för att markera hur hon ogillade att min bror spelade hög musik (en gång dök hon till och med upp på hans tröskel och skällde, förlåt, jamade ut honom tills han sänkte. Mamma fick inte heller vara högljudd i köket, och en gång attackerade Blondie ett gäng helt främmande besökande småhundar för att de "bjäbbade" för mycket.

Ironiskt nog blev även pappa så förtjust i denna fantastiska katt att han vid tiden för hennes död inte klarade av att följa henne till veterinären. Han var alldeles nedbruten.

Vi har haft många katter sedan dess, men ingen har nog kommit någon av oss så nära som vad hon gjorde.